De brittiska bombplan som ställdes in

Trots integrering av avancerade system, såsom ett glascockpit, nya sensorer och kraftfulla BR710-motorer, förblev MRA4 bunden till en flygplanskropp från 1950-talet, de Havilland Comet. De digitala uppgraderingarna var imponerande, men åldrande hårdvara, skiftande krav och en trög utvecklings t innebar att det hamnade efter moderna alternativ. RAF fick aldrig ett enda flygplan i drift.

9: BAE Systems Nimrod MRA4

Efter 14 år och cirka 6 miljarder euro i kostnader avbröts programmet 2010. Det amerikanska P-8 Poseidon uppnådde vad MRA4 inte kunde: operativ tjänst och var mycket närmare att hålla tidplanen och budgeten. Vissa innovationer från MRA4 påverkade framtida plattformar, men flygplanet själv flög aldrig i operativ tjänst.

Avbrottet gjorde RAF-besättningarna desillusionerade och flygbasen Kinloss i Skottland ödelagd. Även om många anställda fick nya roller blev episoden ett skolexempel på misslyckad upphandling. Nimrod MRA4 är en blandning av ambition, gamla begränsningar och misskötsel och står som en mycket dyr läxa i hur man inte ska utveckla ett militärflygplan.

8: Vickers Warwick

Warwick var avsedd att ersätta Vickers Wellington och byggdes slutligen i ganska stort antal (846) och blev det största tvåmotoriga brittiska flygplan som togs i tjänst under kriget. Det blev dock aldrig operativt som bombplan och endast 57 stycken färdigställdes i bombkonfiguration.

Warwick avskaffades som bombplan främst på grund av tvivelaktiga politiska beslut på högsta nivå. 1941 beslutade Winston Churchill att 3 500 fler flygplan än vad som var beställt skulle byggas under 1942. Detta mål kunde endast uppnås genom att producera befintliga typer istället för nya.

8: Vickers Warwick

Vickers försenade därför Warwick och fortsatte att bygga Wellington i stora antal. Ironiskt nog ledde detta till en minskning av RAF:s totala bombkapacitet, eftersom fler små bombplan måste byggas för att uppfylla Churchills godtyckliga diktat, vilket specifikt försenade Warwick-produktionen med ungefär ett år.

Denna försening innebar i praktiken att Warwick-bombplanet aldrig kom i tjänst, eftersom bättre fyrmotoriga flygplan som Halifax hade dykt upp vid det laget, men Vickers tvillingmotor visade sig vara anpassningsbar för andra uppgifter. Warwick användes framgångsrikt som transportflygplan, luft- och sjöräddningsflygplan med en luftburna livbåt (bilden) och som marint patrullflygplan inom Coastal Command. 

7: Hawker P.1103/P.1121

Hawker försökte utveckla den framgångsrika Hunter till ett supersoniskt stridsflygplan för Operational Requirement F.155. Den resulterande konstruktionen, P.1103, var radikalt annorlunda, med en ny flygkropp, större vingar, en kraftfull motor, intag i nosen, ny radar och en andra sittplats för operatören – vilket skapade ett nytt, verkligt multifunktionellt stridsflygplan.

Den planerade beväpningen omfattade Red Top-missiler, ADEN 30 mm kanoner och raketer, vilket gav både luftöverlägsenhet och markattackpotential. Boosterraketer föreslogs för att förbättra stigförmågan, men det var osannolikt att de skulle komma i bruk. P.1103:s beräknade prestanda omfattade en fantastisk hastighet på Mach 1,35 vid havsnivå och imponerande Mach 2,35 (vissa uppskattningar var ännu högre) på hög höjd.

7: Hawker P.1121

Trots dessa egenskaper avvisade ministeriet det, eftersom man tvivlade på Hawkers förståelse för det nya konceptet med ”vapensystem”. Hawker fortsatte dock i hemlighet med P.1121, en förfinad ensitsig version. Trots att den var lovande beslutades 1957 att RAF skulle avsluta sitt intresse för bemannade jaktplan, vilket beseglade projektets öde efter endast begränsade framsteg.

P.1121 skulle ha ärvt Hunters suveräna manövrerbarhet och generösa vingarea i kombination med ett förbättrat dragkraft/viktförhållande. Det skulle sannolikt ha utmärkt sig både i luftstrider och markattackuppdrag. Med sin exportpotential och mångsidighet skulle det ha överträffat Lightning i flexibilitet och gett RAF en verkligt kapabel plattform för supersoniska attacker och luftförsvar.

6: Blackburn B.48 Firecrest

Flygplanstillverkaren Blackburn kritiseras ofta som den sämsta brittiska flygplanstillverkaren som någonsin funnits, och även om vissa försvarar företaget eller skyller förseningarna på makthavarna, anges det marina stridsflygplanet Firebrand ofta som ett typexempel på denna inkompetens. Det var så problemfyllt, farligt och försenat att det missade det krig det var avsett att delta i.

Under Firebrands långa utveckling övervägdes idén att förse det med en laminär vinge. Detta skulle göra det snabbare och lättare. Dessutom beslutades att cockpit skulle flyttas framåt för att ge piloten bättre sikt (en plan som slutligen skulle misslyckas). Andra förändringar planerades, och snart förtjänade konceptet sitt eget namn, Firecrest.

6: Blackburn B.48 Firecrest

På papperet var det en formidabel maskin, med en fantastisk motor, modernare aerodynamik och förmåga att bära bomber, kanoner, torpeder eller ostyrda raketer. Men när den flög för första gången 1947, fem år efter Firebrands första flygning, visade den sig snart vara lite mer typisk Blackburn än önskat.

Snabbare – med imponerande 612 km/h – än Firebrand och med en marginellt förbättrad (men fortfarande dålig) sikt från cockpit, lyckades den ändå göra besvikelse. Den berömda testpiloten kapten Eric ”Winkle” Brown konstaterade att den var ännu mindre manövrerbar än sin föregångare, med motordrivna skevroder som gav en obehagligt ”klumpig” styrning, och landningar på hangarfartyg var lite för spännande.

5: Bristol Buckingham

I början av 1941 ansågs Buckingham vara en av de viktigaste framtida flygplanstyperna för RAF, men bara tre år senare, trots att den uppnådde sina prestandamål, var den irrelevant och oönskad. Några få byggdes, men den togs aldrig i aktiv tjänst och flög aldrig någon uppdrag.

Vad gick fel? Konstruktionen, som var tänkt att ersätta Bristols egen lätta bombplan Blenheim, tog form mot bakgrund av stridserfarenheter som visat att Blenheim med sin lätta försvarsbeväpning var fruktansvärt sårbar för jaktplan. Bristol föreslog ett snabbare och tyngre beväpnat bombplan baserat på den framgångsrika Beaufighter.

5: Bristol Buckingham

Tyvärr ansågs förbättringarna otillräckliga i slutet av 1940, och en omkonstruktion genomfördes med två mycket kraftfulla Centaurus-motorer på 2400 hk vardera. Prototypen flög i februari 1943 men drabbades av stabilitetsproblem, vilket försenade de första serieflygplanens leverans till början av 1944.

Vid det laget hade den överlägsna de Havilland Mosquito varit i tjänst i flera år och levererade både högre prestanda och lägre kostnader. Buckingham blev helt enkelt överflödig. Av de 400 som beställdes 1941 byggdes 119, varav de flesta konverterades till höghastighetstransportflygplan, som dock användes mycket lite.

4: BAE P.125

Den långa historien av brittisk expertis inom stealth-teknik har inte diskuterats särskilt mycket. Storbritannien var pionjärer inom radarabsorberande material för flygplan, arbetade med att minska radarobservabiliteten för kärnstridsspetsar i början av 1960-talet och kunde skapa en testbädd för stealth i världsklass i Replica-modellen. Före Replica, på 1980-talet, arbetade Storbritannien med ett flygplanskoncept som var så avancerat att det klassades som statshemlighet fram till 2006: BAE P.125.

Det var ett stealth-supersoniskt attackflygplan som skulle ersätta Tornado. Det skulle finnas i både en version med kort start och vertikal landning och en konventionell variant. Den konventionella varianten skulle ha en central vektorstyrd munstycke, medan den vertikala landningsversionen skulle ha tre vektorstyrda munstycken. På vissa sätt var P.125 mer ambitiöst än F-35; flygplanet skulle inte ha någon pilotutsikt alls, utan piloten skulle istället ligga ned och vara omgiven av digitala displayer som visade omvärlden.

4: BAE P.125

Avsaknaden av en transparent cockpit på P.125 var avsedd att skydda piloten från laserbländningsvapen (ett vapen som man befarade skulle användas i stor utsträckning av Sovjetunionen, även om detta i själva verket var felaktigt). Även idag anses en cockpit med syntetisk världsbild vara en skrämmande teknisk utmaning; på 1980-talet var det en djärv ambition.

Det är troligt att denna formidabla interdiktor skulle ha varit ännu mindre synlig för radar än F-35. Trots att den är från 1980-talet påminner många av dess lågobservabla egenskaper om dagens senaste stridsflygplan, medan andra egenskaper, såsom den oortodoxa vingkonstruktionen, är unika. Projektet lades tyst ned när Storbritannien gick med i Joint Strike Force-programmet på 1990-talet, vilket ledde till F-35 Lightning II.

3: Vickers Windsor

Windsor var ett otroligt snyggt flygplan som utvecklades utifrån ett krav från flygministeriet på ett trycksatt, långdistans- och höghastighetsbombplan, inte olikt det imponerande Boeing B-29 Superfortress. Windsor blev inte lika framgångsrikt, trots sin stora potential.

Windsor flög första gången i oktober 1943 och hade en vinge med hög aspektförhållande. Fyra defensiva 20 mm kanoner monterade i barbettes i motorhuvarna siktades av en skytt som satt i stjärten. Vid denna tidpunkt hade kravet på trycksättning tagits bort och flygplanet betraktades som en ersättare för Lancaster.

3: Vickers Windsor

Det hade också en ovanligt flexibel struktur som krävde ett anmärkningsvärt landningsställ med ett enda hjul under var och en av de fyra motorerna för att förhindra att vingen hängde för mycket när flygplanet stod på marken.

Trots att Windsor var lovande hann tiden ikapp. Endast tre prototyper byggdes före krigsslutet, och även om intresset för en Rolls-Royce Clyde-turbopropdriven variant med spektakulära prestanda kvarstod en tid, avbröts Windsor i november 1945 efter Rolls-Royces beslut att avsluta utvecklingen av Clyde.

2: BAC TSR-2

English Electric Canberra, den första brittiska jetbombaren, var en fantastisk framgång, men på 1950-talet stod det klart att det sovjetiska luftförsvaret nu var så starkt att ett nytt flygplan med mer än dubbla hastigheten behövdes. Canberra var begränsad till en toppfart på cirka Mach 0,86, och nu önskade RAF ett flygplan som kunde nå Mach 2.

Detta var svårt att uppnå i sig, men flygplanet skulle också ha lång räckvidd, kunna starta och landa på korta och ojämna landningsbanor, uppnå hög hastighet under lång tid och kunna bära en betydande intern vapenlast som kunde inkludera kärnvapen. Dessutom skulle det ha toppmoderna system, varav de flesta skulle utvecklas tillsammans med flygplanet.

2: BAC TSR-2

Mot alla odds flög flygplanet 1964, och dess råa prestanda var imponerande. I ett beslut som fortfarande kan orsaka heta eller tårfyllda diskussioner mer än sextio år senare, avbröts TSR-2 1965, främst på grund av kostnaderna. Tre stycken byggdes, men bara ett lyfte.

För vissa ses TSR-2 som en stor förlorad möjlighet, för andra som en dyr skuld som man klokt undvek. Vi kommer aldrig att få veta vad detta flygplan skulle ha åstadkommit i verkligheten med en , men det hade utan tvekan potential att bli något alldeles extra. Inställningen var hjärtskärande för dem som hade arbetat så hårt med detta imponerande projekt, och RAF fick vänta till 1980-talet på Panavia Tornado för att få liknande kapacitet.

1: Avro 730

Avro 730 var det mest exotiska och ambitiösa brittiska bombplan som någonsin föreslagits. Det var ett Mach 3-rekognoserings- och strategiskt bombplan avsett för Royal Air Force. Ursprungligen konstruerat för rekognosering, omdesignades det senare för den grymma uppgiften att leverera kärnvapen. Utan en konventionell cockpit eller fönster med framåtsikt skulle landning och start ha utförts med hjälp av ett periskop...